Vad är egentligen en polack? Är det en skum svartjobbare? Är det ett outvecklat arbetsdjur utan värde och rättigheter? Eller kan det rent av vara en människa som du och jag?
Det frågar sig Carin Stenström, opinionsjournalist och ledarskribent sedan 70-talet.
Polack har blivit ett abstrakt begrepp, en företeelse som finns och som vi drar nytta av eller känner oss hotade av, men som vi inte ser eller bryr oss om att lägga märke till. Polacken är en arbetare, ofta egen företagare, som anlitas till svårare hantverks- och måleriarbeten, som utför sitt arbete tyst och försynt, får sin lön som ligger under inhemsk arbetskrafts. Och som försvinner utan att vi sagt hej eller tack.

På vår gård har vi i sommar anlitat polska hantverkare för att bygga ett foderlager, en stor byggnad med tak men utan väggar. Jobbet gjordes av fyra unga polacker, som bodde i husvagn på gården. De jobbar i Sverige åtta veckor och är hemma i Polen tre veckor. Hos oss var de kanske två veckor, därefter drog de vidare med sin husvagn. Kanske hann de hem om Polen ett slag innan det var dags att ställa upp husvagnen på nytt ställe och sätta igång med nästa arbetskrävande projekt.

Eftersom Polen är EU-medlem är detta en legal och korrekt verksamhet, som kommer att växa inte bara därför att lönen är lägre utan också, och kanske framför allt, därför att de polska hantverkarna är skickliga och noggranna.

Det fanns mycket att lära av dessa unga polska arbetare, som alla var nära släkt, bröder och kusiner, och som leddes av den äldste, 26 år. Han hade jobbat i Sverige i 6-7 år, de andra som var yngre några år.

En första lärdom var deras stora arbetskapacitet. De jobbade intensivt, minst tolv timmar per dag. De hade, liksom vi, intresse av att arbetet skulle bli klart så fort som möjligt. Söndagar låg dock arbetet nere. De var katoliker och helgade vilodagen, något som säkert är klokt också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I Sverige kunde dessa ynglingar konstatera att livet rullar på lika intensivt på söndagar som andra dagar.

En annan lärdom var deras höga ambitionsnivå. Allt skulle vara perfekt, inget fick lämnas halvdant. Att utföra ett förstklassigt arbete på kortast möjliga tid var utgångspunkten, det som uppdraget handlade om. Att kunden var hundraprocentigt nöjd var det centrala, deras egen bekvämlighet, arbetsmiljö, trivsel eller rätt till allehanda ledighet och arbetsbefrielse fanns inte på kartan.

En tredje, mindre trevlig, lärdom var insikten om hur dessa skickliga arbetare behandlas av oss svenskar, som utnyttjar deras tjänster. Sista dagen av bygget, då allt var klart, hölls en liten fest i den nybyggda lokalen. Mat och dryck införskaffades, bord dukades och gårdens människor strålade samman, liksom andra som hjälpt till med bygget. De polska ynglingarna hade klätt upp sig och verkade förväntansfulla. De fick också mycket beröm. Vår grävmaskinist som svarat för markberedningen och som knappast är den som slösar med lovord var entusiastisk över deras insats.

Denna lilla enkla tillställning var dock helt unik för dessa unga män, medborgare i Polen och i EU. De berättade att det var första gången under åren i Sverige som de blivit bjudna på någonting. Det var första gången någon ställt enkla självklara frågor, som var kommer ni ifrån, hur lever ni, hur trivs ni i Sverige? De kom från vintersportorten Zakopane, där vinterOS hölls på 60-talet, och de ville gärna berätta om sitt hemland och sin hemby. Så som de flesta av oss gärna gör när vi är utomlands och träffar någon som är intresserad.

En gammal svensk tradition är att hantverkaren ska visas respekt och gästfrihet. Men när det gäller utländsk arbetskraft tycks vi ha ett annat förhållningssätt och helt enkelt låtsas att de inte finns eller syns. Det beror förmodligen på osäkerhet och kanske språkproblem men kräver en attitydförändring

Carin Stenström
Journalist
2009-08-18

Håller Du med eller inte? Maila Dina synpunkter till: christian@ifs.a.se