Det finns ju inte tillräckligt med jobb till alla, folk måste själva skapa egna arbeten. Det menar politiker och näringslivets representanter, även om de ofta uppger andra skäl till varför fler bör starta företag. Men jag undrar om alla är rustade för och medvetna om livet som företagare, eller om de överhuvudtaget har den rätta läggningen för att vara egenföretagare. Uppskattar vi och uppmuntrar vi de som redan valt denna otrygga och stressframkallande livsstil - vilket i för sig även skänker omåttlig tillfredsställelse när idéerna omsätts i affärer?
Entreprenörer omtalas ofta som lite säregna, originella, mycket känslosamma och energiska, icke blygsamma, passionerade, yrkesstolta och någorlunda tokiga individer som alltid går sina egna vägar. Att vara entreprenör handlar inte om att ha en vanlig anställning - det är snarare en livsstil att vara entreprenör. Man andas, sover och vaknar med sina visioner och drömmar. En seger ger en sådan ofantlig tillfredsställelse att kroppen både fysiskt och mentalt kan reagera på ett sätt som kan jämföras med en elitidrottares reaktion efter en lyckad idrottsprestation. Misslyckanden, kan man ta så pass personligt och intensivt att man känner sig totalt nedstämd tills man åter igen tar sig själv i kragen och kämpar vidare.
En entreprenör är alltid medveten om att han/hon inte får saker och ting gratis om denne själv inte agerar och inte tar för sig. Därför är inte blygsamhet, tystlåtenhet, korrekthet, tålamod och ”svenskhet” kännetecken för en äkta entreprenör. En entreprenör lever heller inte på gamla meriter, den siktar vidare och högre; direkt efter den senaste bedriften. Det är inte girighet som driver denne utan en stark motivation och järnvilja att förverkliga drömmar och idéer. Man behöver förresten, inte vara företagare för att ha entreprenörskapsanda. Människor med sådana egenskaper behövs i alla sektorer – på Almi, på IFS, bland politiker och skattemyndigheten och vi måste vara mycket rädda om dem.
Det händer inte så sällan att entreprenörerna p g a sina livfulla temperament, sociala kompetens, mod, yrkesstolthet, den totala fokuseringen på det de åtar sig, och sina talanger att övertala och skapa intressen för sina idéer, av somliga uppfattas och fördöms som jobbiga, skrytsamma, självcentrerade och påflugna (att vi invandrarentreprenörer uppfattas ofta som extra skrytsamma och därför kan upplevas som extra jobbiga, är en välkänd faktor – vilket vi själva bör vara medvetna om. Detta ämne skulle jag vilja ägna mera tid åt, i en annan separat artikel). Ofta är dessa somliga antingen individer som själva inte har några större ambitioner eller är sådana som alltid har levt i en trygg tillvaro med fast lön; oavsett om de har presterat ordentlig eller ej.
Det smärtar mig varje gång jag inser hur djupt rotad och förödande den svenska Jantelagen verkligen är. Den och dess efterverkningar har börjat sätta sina spår även hos mig. Jag har blivit ”mesigare”, försiktigare, tråkigare, fegare och mindre spontan än vad jag brukat vara. Mina vänner påstår att jag har blivit mer harmonisk och mycket svensk!
Maria Masoomi
Läs nyhetsartikeln här på IFS-webben om Maria!
Fotnot:
"Kvinnor/invandrare kan, även om vi arbetar med mat, ta oss till lite högre nivåer och räknas bland mateliten i Sverige" säger Maria.
Och hon bär själv syn för sägen.
Matkreatören och gourmetkocken Maria Masoomi erbjuder föreläsningar, matlagningskurser, kockgästspel, temadagar och mycket annat som kan sätta fart på tankarna och fantasin. Hon är utbildare, matskribent (bl a på SvD), internationellt prisbelönt kokboksförfattare samt utbildad dietist och kostekonom med gedigna kunskaper om allergifrågor.
I mitten av april ska hon uppmärksammas av ett stort branschmagazin som en av de 9 som har satt sina prägel på svensk gastronomi.
Professor Jan Öiwind Swahn har bett henne skriva ett kapitel i Gastronomiska Akademins Årsbok.
"De fyller 50 år nästa år men boken kommer ut i år. Jag skrev där även 2007" berättar Maria.
Och vi som vill bli inspirerade av Marias matfilosofi ska hålla koll på ICA-kuriren i slutet av april.