När jag för snart femton år sedan skrev en bok om idéerna bakom svenska invandrarpolitikens uppkomst, och i den vevan läste i stort sett alla viktigare statliga utredningar, betänkanden, kammarprotokoll, rapporter och propositioner som publicerats i ämnet sedan efterkrigstiden, behandlades invandrares företagande på kanske en halv sida av drygt 20 000 sidor.
Men sedan något decennium har frågan om invandrares företagande kommit i strålkastarljuset för både forskningen, samhällsdebatten och politiken.
Att invandrade företagare och etniskt företagande blir synligt och uppmärksammas är mycket välkommet. Det är ett återkommande mönster från invandringens moderna historia att de nykomnas inträde i majoritetssamhället starkt underlättas genom ett utbrett företagande hos den gruppen, och detta bidrar givetvis också till den övergripande samhälleliga och ekonomiska utvecklingen. Det är därför eftersträvansvärt att underlätta och röja väg för invandrares företagande.
Men då svensk politik och offentlighet är uppbyggt kring tillfredsställandet av olika samhällsgruppers (förmenta) intressen och på kompromisser och kohandel mellan dessa gruppintressen, har även kategorin ”invandrarföretagare” kommit att inordnas detta mönster.
Sålunda har diskussionen kring invandrares företagande, från i stort sett första gången begreppet dök upp i den allmänna debatten, handlat om vilka särlösningar som behövs för att göra det lättare för invandrare att starta och driva företag.
· Eftersom banker anses diskriminera invandrare i samband med kreditgivning och lån har förslag kommit på särskilda offentliga lån till invandrade företagare eller på särskilda offentligt finansierade bankmannautbildningar om invandrares företagande.
· Eftersom invandrare har det svårare än infödda att ta sig in i samhället och gå från lönearbete eller arbetslöshet till egenföretagande, har förslag kommit om att den som är invandrad företagare skall vara föremål för olika åtgärder om positiv särbehandling, jämfört med den som är infödd.
· Eftersom offentliga upphandlingar är extra krångliga har förslag kommit att på att en viss kvot av dessa upphandlingar skall reserveras för invandrarföretagare.
Positiv särbehandling är diskriminering och positiv särbehandling på basis av etnicitet är inte bara förkastlig på principiella grunder, utan leder också, som erfarenheterna från vitt skilda länder och omständigheter visar, till ökade motsättningar mellan etniska grupper samt till fusk och bedrägerier.
Låt mig istället lista ett antal generella insatser för företagandet som skulle leda till att fler invandrare, och för den delen också fler infödda, blev företagare och som skulle det göra lättare för dem som redan har företag.
Den avgörande information som fordras för att man skall kunna bedöma ett nytt företags framtidsutsikter är information om vilket slags människa företagaren i fråga är. Och den informationen är betydligt lättare tillgänglig för entreprenörens familj och vänner än för någon bank.
Idag startas många invandrarföretag efter lån från familj, släkt och vänner. Inom vissa invandrargrupper tillämpas olika former av roterande kreditsystem.
Den diskriminering som banker sägs ägna sig åt, bygger sålunda mer på en oförmåga att bedöma entreprenörens möjligheter än fördomar om dennes etniska bakgrund. I det konkreta fallet kommer alltså entreprenören själv, hans familj och vänner att ha en konkurrensfördel visavi banker och andra kreditinstitut, eftersom de har bättre kunskaper om företagaren.
Och om banker inte klarar av att skilja de goda från de dåliga möjligheterna bland blivande företagare till en tillräckligt låg kostnad för att de skall kunna konkurrera som utlånare med familj och vänner, då klarar inte andra avlägsna, formaliserade institutioner det heller - t.ex. statliga kreditinstitut med uppgift att stödja invandrarföretagare.
Den springande punkten blir att utnyttja de nära nätverkens konkurrensfördel visavi bankerna vad gäller kunskap om entreprenören, istället för att försöka utrusta banker eller statliga kreditinstitut med nätverkens kunskaper.
· Inför därför ett avdrag för investeringar i privat riskapital, t ex i likhet med den i Storbritannien, med avdrag för direkta investeringar från privatpersoner, upp till ett visst belopp och med undantag för vinst från reavinstskatt efter ett antal år.· Sänk därför också drastiskt nivån för minsta tillåtna aktiekapital i privata aktiebolag – från dagens 100 000 kronor, till 1 krona, så som ett förslag som Justitiedepartementet har skickat ut på remiss lyder.
En bärande tanke bakom idén om fler företagare är att dessa företagare skall anställa fler människor för högre sysselsättning och bättre ekonomisk utveckling. Det är därför en viktig åtgärd att göra det lättare att vara företagare och att anställa fler medarbetare.
· Börja därför med att ordentligt minska regelkrånglet kring de små företagen.
· Minska krånglet kring offentlig upphandling och öka också undantagsnivån för offentliga upphandlingar
· Och framför allt, ta bort Lagen om anställningsskydd, som är ett stort hinder för de allra minsta företagen när det gäller nyanställningar.
De flesta nystartade företag, är små tjänsteföretag som riktar sig till privatpersoner för vilka momsen inte är en kvittningsbar utgift. Invandrare startar oftare tjänsteföretag än infödda. Att det som tjänsteföretagen har att erbjuda till allmänheten gjordes dyrare, genom införandet av tjänstemoms, blev ett nytt hinder för företagande i allmänhet, men dess negativa effekter är tydligare för invandrarföretagandet.
· Avskaffa eller minska drastiskt momsen för tjänster.
Självklart tror jag inte att de särskilda problem som det är att vara invandrare och företagare i Sverige automatiskt skulle upphävas om dessa förändringar kom till stånd.
Jag tycker därför att det är bra att ideella organisationer tar sig an uppgiften att hjälpa olika grupper av människor att bli företagare – däribland också invandrare. Det kommer fortfarande att finnas behov av organisationer som IFS.
Men jag är djupt skeptisk till att företagande bland invandrare skall uppmuntras eller underlättas genom särskilda offentliga åtgärder som avskiljer dem på basis av deras etnicitet eller födelseland. Och istället för att kräva offentliga särlösningar för företagare bara för att de är invandrare, tror jag att det är bättre att kräva åtgärder som förbättrar företagandets villkor kring vissa speciella problem som invandrarföretagare möter i större utsträckning än andra.
Thomas Gür
2009-08-26
Håller Du inte med? Eller håller Du med?
Maila redaktören, christian@ifs.a.se, med Dina synpunkter?