Invandrare har under alla epoker sedan medeltiden, i alla delar av landet och inom alla samhällsområden haft stor betydelse för Sveriges utveckling. Det är framförallt fyra faktorer som har bidragit till invandrarnas betydelse:
Invandrare kan tillföra särskild kompetens som inte tidigare har funnits i Sverige. Invandrare kan ha internationella kontakter som är värdefulla, inte minst för internationella affärer. Invandrare kan tillföra Sverige kapital för investeringar. Människor som bryter upp från sitt hemland är genomsnittligt sett mer kreativa och initiativkraftiga än de som hela livet bor kvar där de har fötts.
Medeltiden
Under medeltiden hade kyrkan stor betydelse också för den ekonomiska utvecklingen. Genom cistercienserklostren (det första nordiska grundat i Alvastra 1143) kom ny kunskap inom byggnadskonst, kraftteknik, hantverk, jordbruk och administration. De stora katedraler som började byggas under 1100- och 1200-talen fordrade utländsk expertis i form av arkitekter, byggmästare samt olika slags hantverkare och konstnärer.
Invandrare från tyska Hansan fick från 1200-talet stor betydelse för handel, hantverk och bergsbruk samt för stadsbyggnad och stadsförvaltning. Många handelsmän som verkade i Sverige såg sig dock knappast som invandrare utan snarare som kolonisatörer från en högre kultursfär. De hade ingen tanke på att bli svenskar utan behöll hela livet starka band till Tyskland, dit de ofta återvände efter sin aktiva tid.
1500-talet
Gustav Vasa och hans söner kom mycket medvetet att rekrytera utlänningar, framförallt tyskar, för att utveckla handeln, bergsbruket och metallindustrin.
I två avseenden skilde sig invandringen från förhållandena under medeltiden. För det första fanns nu en stark svensk kungamakt som bestämde villkoren för invandringen och för utlänningars verksamhet i Sverige. De invandrare som engagerades för att leda och utveckla olika industrier var mer att betrakta som anställda företagsledare än som självständiga entreprenörer.
Den andra skillnaden gällde kyrkans roll. Under medeltiden hade den katolska kyrkan varit en självständig och pådrivande kraft för att stimulera expertinvandring. Den lutheranska statskyrkan kom i stället att ända in på 1800-talet bli den främsta motkraften mot invandring av icke-lutheranska trosbekännare.
1600-talet
För att bära upp stormaktsväldet krävdes en omfattande rekrytering av utländska specialister. Liksom under föregående sekel gjorde invandrarna viktiga insatser inom utrikeshandel, bergsbruk och metallindustrier. Under 1600-talet etablerade de också skeppsvarv, textilmanufakturer, sockerbruk, pappersbruk och tryckerier.
Fortfarande kom en hel del tyskar. Men nu blev invandrare från Nederländerna det mest dynamiska inslaget i näringslivet. Det är framförallt bland dessa som man finner den nya typ av industrientreprenörer som den nya näringspolitiken möjliggjorde: driftiga och internationellt orienterade affärsmän som anskaffade kapital och arbetskraft, organiserade produktionen och svarade för exportförsäljningen. Den mest kände var Louis De Geer som invandrade från Amsterdam 1627.
1700-talet
Under 1700-talet avtog invandringen från Nederländerna. I stället ökade den brittiska invandringen, framförallt av skottar. Göteborg framstod alltmer som Sveriges port mot omvärlden. Här möter vi namn som Campbell, Carnegie, Chalmers och Chapman, många av dem engagerade i det framgångsrika Ostindiska kompaniet.
Under den gustavianska tiden i slutet av seklet kom Sverige att orientera sig kulturellt mot Frankrike, vilket ledde till en invandring av bland annat konstnärer och arkitekter. I slutet av 1700-talet blev det tillåtet för mosaiska trosbekännare att invandra, vilket fick betydelse för Sveriges ekonomi under det följande seklet.
1800-talet
Under 1800-talet upphörde i stort sett de statliga rekryteringskampanjerna för att locka hit invandrare. Samtidigt blev den svenska offentliga eliten alltmer etniskt svensk. Detta har invaggat en del historiker i den felaktiga uppfattningen att invandringens betydelse minskade i samhället som helhet. Historieprofessor Sten Carlsson har hävdat att ”tiden 1815-1933 utgör det stora undantaget i svensk invandrarhistoria”. Dick Harrison påstår att invandringen till Sverige under 1800-talet var ”ett marginellt fenomen”.
Men många driftiga invandrare från olika länder sökte sig hit, framförallt efter passtvångets avskaffande 1860. Nu inleddes industrialiseringen på allvar och invandrare kom att spela en stor roll inom de flesta näringsgrenar.
Brittiska tekniker utvecklade verkstads- och textilindustrin. Tyskar gjorde viktiga insatser inom den kemiska industrin och norrmän inom skogsindustrin. Också inom tjänstesektorn hade invandrarna stor betydelse, till exempel för bankväsendet, handeln samt hotell- och restaurangbranschen. Exempel på företag som byggdes upp av 1800-talsinvandrare är Bonniers och Gleerups, Handelsbanken och Sparbanken, Cloetta och Mazetti, Berns och Gröna Lund samt Graningeverken och Modo.
1900-talet
Under första världskriget återinfördes passtvånget och Sverige förde fram till 1945 en restriktiv invandringspolitik. Men från denna tid finns bland annat företag grundade av nordiska invandrare, till exempel Expressen, Findus, Marabou och Securitas. Under mellankrigstiden tillfördes Sverige också värdefulla impulser från återvändande svenskamerikaner.
Åren 1933-70 kom många flyktingar undan nazismen och kommunismen. Konservkungen Herbert Felix var judisk flykting från Tjeckoslovakien, filmentreprenören Harry Schein kom från Österrike, bokförläggarna Adam och Dorotea Bromberg från Polen.
Många av efterkrigstidens invandrarentreprenörer kommer från Sydeuropa eller Asien. Italienaren Fernando di Luca grundade företaget Zeta och lärde svenskarna att olivolja inte bara kan användas som laxermedel. Anastasia Georgiadou från Grekland har utvecklat assistansservice för handikappade.
Akbar Seddigh från Iran har gjort stora insatser inom den medicintekniska industrin. Indiern Bicky Chakraborty har räddat en rad gamla fina svenska stadshotell genom sitt företag Elite Hotels.
Esaias Tegnér hade alltså rätt när han 1836 skaldade: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbarit var en gång fosterländskt.”
2011-01-30
Anders Johnson
Anders Johnson är skriftställare och författare till boken Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige (SNS 2010)