När låneinstitut presenterar sin statistik lyfter de gärna fram att de beviljar lån till invandrarföretag. Vi hamnar i denna statistik. Det är förnedrande. Inte för att vi inte vill kännas vid att vi har utländsk härkomst, utan för att det inte bara är vårt utländska arv som definierar oss. Vi är så mycket mer än så.
När slutar vi vara invandrarföretagare och får bara vara företagare?
Det frågar Nadja Hatem på Hatem & Sjunghamn Juristbyrå.

Jag Nadja Hatem tillsammans med min kollega Anuta Sjunghamn, tillhör enligt statistiken, de som idag klassas som invandrarföretagare. Som barn till politiska flyktingar från Irak kom jag tillsammans med mina föräldrar till Sverige på tidigt 90-tal. Jag var då tio, kunde inte ett smack svenska och erbjöds tillsammans med mina föräldrar en lägenhet i Eksjö, mitt i de småländska skogarna. Jag och mina föräldrar var de första invandrarna i hela Eksjö. Det var så exotiskt att invandrare äntligen hade flyttat in till stan, och någon gång då och då hände det att man till och med tog på mitt hår, för vilka fina lockar jag hade, något sådant hade man då aldrig sett.

Anuta Sjunghamn, även hon kom till Sverige som barn till politiska flyktingar från Iran. Endast fyra år gammal blev hennes första svenska hem i Ljusdal i Norrland. Precis som alla andra barn hoppade vi hage och twist. Som tonåringar sprang vi hem från skolan för att titta på Beverly Hills och lyssna på New Kids On the Block.

Vi fick toppbetyg i gymnasiet, något annat val hade man inte, med föräldrar med akademisk bakgrund. Vi sökte oss in på juristlinjen i Uppsala. Vi har nu varsin dubbelexamen, jag i juridik och journalistik, hon i juridik och ekonomi. Vi möttes på vårt första jobb efter examen, klickade och valde att göra något som inte många nyexade jurister törs göra, vare sig invandrare eller svenskar.

Vi startade vår egen juristbyrå utan befintligt klientel, inget nätverk eller kontakter. Som så många andra småföretagare i början av sin resa valde vi att ta ett lån från Almi, ett bra och givet alternativ. Något som vi egentligen inte behövde göra, men vi tänkte att det ju är viktigt med likviditet och ekonomin måste se bra ut i ett aktiebolag.

Ett år senare haglar lovorden över vår byrå, vi har fått en väldigt fin massmedial uppmärksamhet, vi har kommit till final i mångfaldspriset som delas ut av Veckans Affärer, och vi har utnämns till 2011 års uppstickare, en utnämning som sker i samarbete mellan PWC och Driftig.nu. Vi har många nöjda klienter och fler och fler upptäcker oss.

Tack vare våra språkkunskaper, kulturella förståelse och ett arbetssätt som förenklar klientens förståelse för hela sin rättsprocess har vi fyllt en tidigare tom men ack så viktigt funktion i dagens Sverige. Ett Sverige med över en miljon människor med en annan bakgrund än etniska svenskar som tidigare känt sig vilse i den svenska, juridiska djungeln.

Så nu till den lite smått bittra eftersmaken av denna välförtjänta uppståndelse kring våra framgångar, som starka och kompetenta jurister som lyckats på bara ett år uppnå lönsamhet, få snurr på affärerna och göra ett fantastiskt bra jobb. Ett exempel är när låneinstitut presenterar sin statistik och informerar om vilket viktigt jobb de gör när de lyfter invandrarföretagen genom att de beviljas lån. Vi hamnar alltså i denna statistik.

Det mina vänner, är tyvärr rätt förnedrande. Inte för att vi inte vill kännas vid att vi har utländsk härkomst, utan för att det inte bara är vårt utländska arv som definierar oss. Vi är så mycket mer än så. Vi är människor, med olika kompetenser, erfarenheter och annat smått och gott i vårt bagage. Att vi presenteras som ett lyckat invandrarföretag- varför inte bara ett lyckat företag undrar jag? Varför inte som företagare som har en ytterligare styrka, ett extra språk, eller extra hög social kompetens? För vi lika lite som vem som helst i Sverige som råkar ha utländsk härkomst, har då inte vandrat någonstans. Inte heller är vi bara invandrare. Så när slutar vi vara invandrarföretagare och istället bara vara företagare?

2011-01-10

Nadja Hatem

Nadja Hatem berättar om hur hon blev jurist:

"Humanjurist och frilansjournalist. Svensk, född i Sovjet, rötter hos kurder och araber, döpt av zigenare och botad från galenskap av turkisk spådam. Jag är Nadja.