Eun Sun är en kvinna i fyrtioårsåldern, född i Sydkorea. Hon driver sedan något år tillbaka en egen kroppsvårdssalong, är soloföretagare med enskild firma.
När man tar del av hennes berättelse, och de andra i Zoran Slavnics serie intervjuer med invandrarföretagare, så undrar man: Varifrån får de denna obändiga energi som banar väg genom svensk byråkrati, en djungel som kan döda det mesta av entreprenörsfeeling...
"Sedan jag öppnade har jag gått upp i vikt, och det betyder att jag mår jättebra", berättar Eun Sun.
Läs mer om ett spännande livsöde, signerat Zoran Slavnic!

Eun Sun flyttade till Sverige från Sydkorea 1987. I sitt hemland hade hon påbörjat en gymnasieutbildning, men hon hann inte avsluta den och få slutbetyg. När hon hade lärt sig svenska, valde hon att börja på en floristutbildning. Den perioden beskriver hon så här:

Efter sex år blev hon dock tvungen att sluta, eftersom hon fick problem med hjärtat. Så småningom fick hon en pacemaker som gjorde att hennes hälsa blev bättre. Men hon kunde ändå inte jobba heltid och inte heller syssla med arbetsuppgifter som var fysiskt krävande, till exempel att bära tunga saker eller lyfta armarna högt. Detta gjorde att hon hade svårt att fortsätta med

Nästa steg var att skaffa sig en lämplig utbildning för att kunna starta eget i denna bransch. Hon presenterade sin idé för handläggaren på arbetsförmedlingen men fick svaret att de inte brukar finansiera sådana utbildningar. Hon fick i stället låna lite pengar av kompisar och satsade på en kortare kurs i ansiktsbehandling i Sverige. Därefter åkte hon till Korea och gick en ordentlig utbildning, en intensiv tvåmånaderskurs, som motsvarade en termins heltidsutbildning.

Eun Sun vågade inte starta eget direkt efter återkomsten till Sverige, utan tog en deltidsanställning i en mindre skönhetssalong. När hon hade skaffat sig arbetsrutiner i det nya yrket och fått en del kundkontakter, fattade hon slutligen beslut om att göra ett försök som egen företagare. ”Jag gör det, förom jag inte gör det, kommer kanske jag att ångra mig”, förklarade hon sitt beslut. Det var inte så lätt att skaffa finansiering för att starta verksamheten, även om flera relevanta samhällsaktörer blev inblandade, och trots att det inte handlade om speciellt mycket pengar.

Även om verksamheten rent ekonomiskt inte har stabiliserat sig än, motsvarar själva arbetet och arbetstakten helt Eun Suns förväntningar.

Nu började jag undra om hur många kunder hon egentligen behöver för att kunna ha en lönsam verksamhet. Hon berättade att en behandling tar ungefär en timme och kostar i genomsnitt cirka 500 kronor. Det innebär att med kosmetikaförsäljning som kompletterande inkomst, räcker det med fyra kunder per dag i snitt för att hon ska åstadkomma en stabil och lönsam verksamhet. Dessutom skulle kunderna egentligen behöva komma minst en gång per månad, men naturligtvis är det inte alla som gör det. Resten av dem kommer kanske varannan månad eller mer sällan. Man kan snabbt räkna ut att det inte behöver handla om mer än 100 till 150 fasta kunder för att klara sig inom den här branschen. Just nu har Eun Sun i och för sig bara två kunder i snitt per dag och kanske bara hälften av de kunder som hon behöver för en stabil verksamhet. Men det är ändå bara 50–60 till som hon måste skaffa. Jag frågade vad det är som skiljer hennes sätt att behandla kunderna från en vanlig svensk skönhetssalong.

Etniciteten påverkar uppenbarligen Eun Suns verksamhet. Det som är autentiskt etniskt är dock inte själva konceptet eller produkterna, de är ju japanska, utan just hennes relation till kunderna, hennes omsorgsfulla sätt att behandla dem. Jag frågade om hennes utländska ursprung är en fördel eller en nackdel i hennes nuvarande jobb.

Det som är viktigt med Eun Suns historia är att den ger oss en något annorlunda bild av företagande, etnicitetens roll samt andra samhällsaktörers roll. Hennes historia visar att ekonomisk tillväxt inte behöver vara det viktigaste kriteriet för att ett företag ska betraktas som framgångsrikt. Inte heller ett ”levebrödsföretag” innebär fullständig frånvaro av entreprenörsanda. Innan jag fortsätter diskutera dessa frågor vill jag först sammanfatta hennes affärsidé.

Eun Sun är en person med begränsad arbetskapacitet till följd av ohälsa. Trots detta har hon ambitionen att leva ett självständigt och meningsfullt liv grundat på sitt eget arbete. Hon vet att om hon vill åstadkomma detta måste

Starta eget i lugnare bransch
En bra lösning på detta problem var, enligt hennes egen uppfattning, att starta eget i en lugnare bransch. Där kan hon själv planera både arbetstempo och belastningsnivå och samtidigt etablera en så pass effektiv verksamhet att den garanterar henne ett självständigt och meningsfullt liv. Hon valde en bransch som hon sedan tidigare hade en positiv inställning till. Denna inställning utvecklade hon redan i sitt hemland, vilket kan tolkas som att det är en del av hennes kultur. Men varken hennes begåvning för skönhetsbehandling eller hennes kultur var avgörande när det gällde hennes yrkesval. Det var snarare hennes rationella ekonomiska beräkningar som tog hänsyn till både vad hon skulle klara rent fysiskt och vad som kunde vara gångbart på marknaden.

Detsamma gäller etniciteten som finns i hennes förhållande till kunderna. Det lite speciella sätt som hon behandlar sina kunder på är inte ett resultat av hennes kultur. Tvärtom har hon det som en del av servicen just därför att kunderna vill ha det och är beredda att betala för det. En kombination av förtroende och bra service för en liten krets nöjda och lojala kunder är en del av hennes strategi att långsiktig säkra sin ekonomiska stabilitet.

Vi kan alltså konstatera att Eun Suns entreprenörstalang återspeglas i en unik strategi som sammanknyter alla dessa element med syftet att åstadkomma hennes viktigaste mål – ett självständigt och meningsfullt liv som baseras på det egna arbetet.

Lyckas hon med att utveckla en stabil verksamhet ger hennes strategi inte bara nytta för henne själv, utan också för samhället i stort. Därför är det positivt att statliga bolag och institutioner (som ALMI Företagspartner AB och Arbetsförmedlingen) redan har bidragit att hennes verksamhet etablerats och kan utvecklas. Men borde inte hennes affärsstrategi betraktas som tillräckligt rationell för att locka även andra finansiella institutioner? Visst skulle till exempel banker kunna tjäna pengar på att finansiera etableringen av mikroföretag som inte har ambitionen att växa, men som har en stark ambition att åstadkomma en lång och stabil ekonomisk verksamhet?