Fernando Di Luca kom från Italien som turistinvandrare 1961 och byggde upp livsmedelsföretaget Zeta. Han lärde svenskarna att använda olivolja och andra italienska råvaror i matlagningen.
Anders Johnson berättar om en framgångsrik invandrad entreprenör.

"Johnsons tegelsten Garpar, gipsskatter och svartskallar - invandrarna som byggde Sverige (SNS) är värdefull på ett annat sätt än att drämma till Jimmie Åkesson med. Det är en historia som behöver berättas och den kan bidra till att påverka den mer allmänna föreställningsramen kring invandring som fenomen".

Så skriver Claes Arvidsson i SvD. IFS-webben har fått tillstånd att publicera ett antal stycken ur boken.

Vi lägger tonvikt på de invandrade entreprenörer som Anders Johnson skriver om. Och vi kan varmt rekommendera den - vi kan erbjuda den till specialpris för IFS-webbens läsare (se spalten till höger!).

Vi börjar med att träffa Fernando Di Luca. Han föddes 1936 och bodde i fiskebyn Fano söder om Rimini. När han var färdigutbildad kamrer fick han arbete i en bank. Men det tyckte Fernando kändes som ett fängelse.

I stället tog han 1961 sin Lambretta och reste norr ut. Tanken var från början att åka till England för att lära sig engelska och sedan återvända hem. Men han hade ont om pengar och hörde talas om att det gick lättare att få arbetstillstånd i Sverige. Han reste i stället dit och fick ett jobb som diskare på Grand Hôtel i Stockholm.

Avsikten var fortfarande att så småningom bege sig till England, men han trivdes bra och fick hela tiden arbetstillståndet förlängt. Så småningom fick han jobb som portier på Hotell Malmen. Där träffade han Louise 1966 och de gifte sig tre år senare.

Fernando Di Luca trivdes i Sverige. Men det var en sak som fattades: goda råvaror för att laga riktig (läs: italiensk) mat. Fernando kom att bli en av de viktigaste entreprenörerna som introducerade italienska matvaror i Sverige.

År 1971 startade han ett företag för att importera italienska livsmedel till Sverige under det egna varumärket Zeta. Det gick trögt. Grossisterna ville inte ta in varorna. I stället åkte Fernando runt i butikerna för att få dem intresserade.



År 1974 blev han agent för Barilla. Då fick Fernando Di Luca lära svenska folket att pasta kunde vara något annat än makaroner, och att man inte alltid behövde äta den stuvad i mjölk och smör. Grossisterna tyckte det var onödigt att ta in så många olika sorters pasta. Då kontaktade Fernando några matjournalister som gärna skrev om den mång sidiga pastan. Fernando tog sedan med sig artiklarna till grossisterna.

Den vara som Fernando mest av allt brinner för är olivoljan. Innan han fick svenska livsmedelsbutiker att ta in den i sortimentet 1974 kunde man köpa olivolja på apoteket som laxermedel eller möjligen i färghandeln. Efter den första olivoljan kom rader av vegetabiliska oljor, vinäger och andra produkter.

Arbetet med Zeta skötte Fernando vid sidan av agenturen för Barilla. År 1997 förklarade dock Barilla att de ville säga upp avtalet med honom. Anledningen var att de hade köpt Wasa knäckebrödsfabrik och fått hand om hela deras säljkår. Barilla gav Fernando Di Luca bra betalt när han löstes ut från agenturen.

Nu kunde Fernando helhjärtat satsa på olivoljan och Zeta. Han skrev en bok om olivolja, var med i tv och i många andra sammanhang för att predika olivoljans välsignelse. Successivt har han utvecklat sin rörelse genom att importera fler sorters råvaror, färskvaror, delikatesser och viner från Medelhavsregionen.